Lite bakgrund
Fotbeklädnader av strumptyp har en lång historia och referenser finns så långt tillbaks i tiden som till de gamla grekerna. En slags ankelhöga sockor, som kallas tabi, där stortån är delad från övriga tår (som på en tumvante) har använts i Japan i århundraden. Orsaken till den delade tån är att de används tillsammans med de traditionella sandalerna zori eller geta som kräver delad tå.
Utveckling av dagens stockings hade sin början i Europa under renässansen. På den tiden bar män så kallade brokar, vilka var en slags enkla shorts som räckte ned till knäna, i kombination med hosor, som utgjorde de enskilda benkläderna. Både hosorna och brokarna hölls uppe med ett bälte. Under renässansen kom hosorna att bli allt mer kroppsnära och därmed var förlagan till dagens stockings uppfunnen. Introduktionen av stockings i kvinnors garderober kom i form av knälånga strumpor som hölls uppe av strumpeband. Efter 1545 fick stickade stockings en framträdande roll i det tidsenliga modet. Dessa tidiga stockings hade sömmar som ofta var väldigt ornamenterade med detaljerade mönster i silke. Den engelske prästen William Lee konstruerade den första stickmaskinen 1589 och lade därmed grunden för den industriella framställningen av stockings. Silke och bomull var de två mest framträdande stockings-materialen vid denna tid. Eftersom silke var dyrt var detta material främst förbehållet adeln och kungligheter, medan allmogen oftast bar strumpor tillverkade av linne.
Stockings har använts på många olika sätt. Till exempel så bars ibland stockings gjorda av silke i flera lager vid kall väderlek för att bättre isolera foten. Och på 1600-talet när stora skor var på modet, bars strumpor av linne utanpå stockings av silke, för att skydda dem mot slitaget från skorna. Dessa linnestrumpor hade vida och spetsförsedda toppar som veks ned över skoskaften som en dekorativ detalj. Män bar fortfarande föregångaren till dagens stockings, hosor, fram till slutet av 1700-talet, men i takt med att brokarna blev allt längre så blev hosorna allt kortare och övergick till vad vi idag kallar för sockor.
Under 1800-talet blev så maskintillverkade stockings av bomull för första gången tillgängliga för de kvinnliga konsumenterna, och efter första världskriget (1914-1918) blev de korta kjolarna på modet med åtföljande uppsving i användandet av långa stockings. Något som utgör ännu ett bevis på att kjollängdsmodet till stor del bestämmer strumpmodet. Med upptäckten av och nylonfibern av Dr. Wallace Hume Carothers vid Du Pont-koncernen i slutet av 1930-talet och lanseringen av nylonstrumpan i maj 1940 av samma koncern förlorade silket sin dominans i materialvalet för kvinnliga stockings och efter andra världskrigets slut (1945) kan nylonet anses ha tagit över marknaden helt. Anledningen till att det dröjde tills efter andra världskriget innan stockings av nylon tog över kan delvis förklaras med att nylon var eftersökt av krigsindustrin för tillverkning av fallskärmar och tält och därmed blev en bristvara. Fram till senare delen av 1960-talet hade stockings vanligtvis tillverkats på flatstickmaskiner och hade därför en längsgående söm som höll ihop strumpan på baksidan. Dessa stockings var “fully fashioned”, det vill säga de hade formstickats redan under tillverkningen så att de passade benets konturer. Under tidigt sextiotal ersattes fully fashioned stockings snabbt av moderna sömlösa stockings med förstärkt häl och tå. Sömlösa stockings tillverkas på rundstickmaskiner och formas genom att maskorna dras åt olika mycket. När kjolarna på 1960-talet blev allt kortare gick många kvinnor över till att använda strumpbyxor istället för stockings. Att visa ovankanterna på sina stockings ansågs inte acceptabelt vilket ledde till att längden på strumporna ökade allt eftersom kjolarna blev kortare och kortare. Till slut förlorades dock kampen mot strumpbyxan som tog över marknaden nästan fullständigt. Att stockings fortfarande finns kvar idag har vi till stor del stockings-entusiaster att tacka för.
